Helgen är måttligt efterlängtad, jag mår bra när jag får lägga mig ner i lugn och ro hemma framför en bra film eller någon rolig serie. Lillkillen sparkar och vrider sig som mest när vi befinner oss just på hemmaplan, då han märker att jag är som mest avslappnad och inte springer fram och tillbaka hela tiden.

 

Det är häftigt måste jag medge, jag har väl aldrig tänkt så mycket på hur det skulle vara att vänta barn - själv känslan av att ha ett liv som växer inom sig och är beroende av en så pass mycket som ett barn faktiskt är. Jag har alltid haft tankar kring att jag gärna vill ha min egna familj, mina egna barn.

Det skrämmer mig vissa dagar att veta att inom några veckor så har jag ansvaret för en annan människas liv samtidigt som det är en fantastisk känsla! Jag vill så gärna vara så bra jag bara kan vara gentemot min son och sambo men inser ganska ofta att jag har otroligt mycket att lära mig inför det som komma ska.